GA: Kapitel III i förordning 2022/1854 giltigt antaget enligt artikel 122.1

Generaladvokat Athanasios Rantos har föreslagit att energisolidaritetsbidraget fastställs och att den belgiska avgiften i stort godkänns. I sitt förslag till avgörande av den 22 oktober 2026 i mål C-358/24 Varo Energy Belgium m.fl., efter begäran om förhandsavgörande från Grondwettelijk Hof, drar han slutsatsen att kapitel III i förordning (UE) 2022/1854 är giltigt antaget med stöd av artikel 122.1 FEUFEuropa, i enlighet med de villkor bestämmelsen ställer för åtgärder som antas med denna grund. Bestämmelsen täcker exceptionella ekonomiska nödlägen, vilket energiförsörjningskrisen 2022 var; ordningen är tillfällig och gäller endast övervinster för räkenskapsåren 2022 och 2023 under en förordning som gällde till den 31 december 2023; och bidraget är ändamålsenligt och inte uppenbart oproportionerligt, eftersom det bara tar en del av övervinsterna och låter företagen behålla en marginal för investeringar och stabilitet. Den fiskala karaktären utgör inget hinder: artikel 122.1 utesluter inga fiskala åtgärder, och regeln om enhällighet i artikel 115 tillämpas inte när avhjälpandet av krisen är det huvudsakliga målet.

I fråga om likvärdighet pålägger den belgiska lagen av den 16 december 2022 2022–2023 års raffinaderier 6,9 euro per ton omvandlad råolja och 2022 års primärdeltagare för diesel, gasolja och bensin 7,8 euro per kubikmeter som släpps ut på marknaden, med en top-up enligt artikel 4.3 till nivån i artiklarna 15 och 16, nämligen minst 33 % av vinster som med mer än 20 % överstiger genomsnittet av de skattepliktiga vinsterna för de fyra räkenskapsår som börjar den 1 januari 2018 eller senare. Generaladvokaten läser artikel 14 så att den inte hindrar en åtgärd som utvidgar sitt personella tillämpningsområde bortom företagen i artikel 2.17 och artikel 14.1, förutsatt att utvidgningen inte ifrågasätter åtgärdens likvärdighet för de företag som omfattas av bestämmelsen och att åtgärden för dessa företag uppfyller förordningens krav, inbegripet en jämförbar eller högre avkastning. Men distributionsprimärdeltagarna faller utanför artikel 14.1Europa, så att åtgärden inte kan gälla som likvärdig för demEuropa, inte genomför artikel 14 för deras del, och stadgan inte är tillämplig. Det finns följaktligen ingen anledning att besvara den tredje frågan om stadgans artiklar 20 och 21.

Artiklarna 30 och 110 FEUF hindrar enligt hans mening inte heller avgiften på primärdeltagarna. Den är inte en avgift med motsvarande verkan som tull: den avgiftsutlösande händelsen är den omvandlade eller utsläppta kvantiteten, tillämpad efter samma kriterier på importerade och inhemska produkter, och frånvaron av belgisk råoljeutvinning ändrar inte detta. Den hör i stället under artikel 110 FEUF, som den uppfyller så länge den gäller oavsett ursprung och utan tyngre beskattning av andra medlemsstaters produkter eller indirekt skydd för annan inhemsk produktion, med förbehåll för prövning.

Avgiften är inte heller statligt stöd. Referensramen är själva lagen av den 16 december 2022, ett exceptionellt krisinstrument som kan avskiljas från det allmänna skattesystemet, och selektivitet saknas utan särbehandling av aktörer i en jämförbar faktisk och rättslig situation mot bakgrund av detta mål. Icke-deltagare har bara cirka 10 % av marknaden, mängderna lampolja är små, fotogen betjänar en separat marknad och kol är marginellt, utan gasutvinning i Belgien, så att dessa aktörer tycks vara i en annan situation, med förbehåll för den hänskjutande domstolens bedömning. Bekräftas detta behövs ingen motiveringsprövning, och någon förhandsanmälan till kommissionen krävdes inte.

Den rättsliga grunden är artikel 122.1 FEUF, artiklarna 14–18 och 22 i förordning (UE) 2022/1854, stadgans artiklar 20 och 21, artiklarna 30, 107.1, 108.3 och 110 FEUF samt den belgiska lagen av den 16 december 2022.