Generaladvokat Rantos godtar Italiens bredare energiavgift

Artiklarna 1, 2 och 14 i förordning (EU) 2022/1854 hindrar inte Italien från att behålla ett tillfälligt energisolidaritetsbidrag med ett bredare personellt tillämpningsområde än unionens bidrag, förutsatt att den nationella åtgärden uppfyller likvärdighetsvillkoren för de sektorer som förordningen omfattar.Europa Det är det svar som generaladvokat Rantos föreslår domstolen i sitt förslag till avgörandeEuropa av den 22 oktober 2026 i mål C-153/25 efter hänskjutande från Corte costituzionale. Förslaget till avgörande föreslår således domstolens svar utan att självt ge det: punkt 69 lyder ”I propose that the Court of Justice give the following reply”, och parterna bör avvakta domstolens dom i mål C-153/25 innan utgången betraktas som avgjord.

Den aktuella åtgärden är artikel 1.115 och 1.116 i italiensk lag nr 197 av den 29 december 2022. För 2023 införde den ett solidaritetsbidrag som inte bara påfördes uppströmsaktörer inom råolja, naturgas, kol och raffinering, utan också elproducenter och -återförsäljare, gasproducenter, -utvinnare och -återförsäljare, oljeproducenter, -distributörer och -handlare samt importörer och unionsinterna förvärvare för vidareförsäljning.Europa Handelsplattformar samt små företag och mikroföretag i drivmedelshandeln var undantagna, och bidragsskyldigheten inträdde när minst 75 % av intäkterna under den föregående perioden härrörde från de uppräknade verksamheterna. Underlaget var de bolagsskattemässiga intäkterna under perioden före den 1 januari 2023, i den mån de översteg genomsnittet för de fyra föregående perioderna med minst 10 %, beskattade med 50 % och begränsade till 25 % av nettotillgångarna. Unionens bidrag omfattar däremot endast bolag och fasta driftställen med minst 75 % av omsättningen från råolja, naturgas, kol och raffinering, på de skattepliktiga övervinsterna 2022 och/eller 2023 över en ökning på 20 % jämfört med fyraårsgenomsnittet från 2018, med en skattesats på minst 33 %.

Generaladvokaten erkänner att sektorförteckningen i artikel 14.1 är uttömmandeEuropa, så att en likvärdig nationell åtgärd enligt artikel 14.2 i princip ska omfatta samma sektorer enligt liknande regler, vilket bekräftas i skäl 63Europa. Men ett bredare tillämpningsområde berövar inte i sig åtgärden dess likvärdighetEuropa: likvärdigheten bedöms endast för sektorerna inom artikel 14.1Europa, och att samla det förenliga bidraget och dess utvidgning i en rättsakt skadar inte. Förordningen, som antagits med stöd av artikel 122.1 FEUF som en exceptionell, riktad och tillfällig nödåtgärd, medför ingen uttömmande skatteharmonisering och lämnar medlemsstaterna skattekompetensen utanför dess tillämpningsområdeEuropa. Utvidgningen kan återspegla nationella förhållanden: Italien hämtade 48,6 % av sin energimix 2022 från gas utan nämnvärd olje- eller kolutvinning, och den bredare avgiften inbringade ungefär det dubbla mot ett förordningsbegränsat utfall. Kommissionens lägesrapport från november 2023 visade att de flesta medlemsstater med likvärdiga åtgärder också hade utvidgat dem till andra sektorer.

Utvidgningen strider inte heller i sig mot förordningen, när inget tyder på att den undergräver dess effektivitet eller kringgår dess krav, vilket hänskjutandebeslutet inte innehåller något omEuropa. Elproducenter som redan omfattades av intäktstaket i artikel 6 var underkastade båda åtgärderna endast i december 2022, och kumulering är inte uttryckligen förbjuden: artikel 8.1 a tillåter nationella åtgärder som ytterligare begränsar marknadsintäkterna för producenter som omfattas av artikel 7.1. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva villkoren i artikel 8.2, särskilt att den sammanlagda bördan alltjämt täcker driftskostnaderna och lämnar en skälig investerares förväntade lönsamhet. Spaniens avvisningsyrkande faller eftersom sökandena bestrider förenligheten med förordningen.

Nio mål från förvaltningsdomstolen i Lazio och skatterdomstolarna i Messina och Trieste är förenade inför Corte costituzionale. Rantos lade samma dag fram förslag till avgörande i de parallella belgiska och irländska hänskjutandena, Varo Energy Belgium (C-358/24) och Vermilion Energy Ireland (C-533/24), som behandlades gemensamt den 9 juni 2026.

Den rättsliga grunden är artiklarna 1, 2 och 14 i förordning (EU) 2022/1854 av den 6 oktober 2022 om en nödintervention mot höga energipriser, såsom tolkade i det föreslagna svaret i mål C-153/25.