KVL: specialbolags finansieringskostnader utanför momsen

Centralskattenämnden (KVL:031/2026Vero, på svenska CSN:031/2026Vero)Vero har avgjort att ett koncernfinansieringsbolags vidaredebiteringar av bankräntor och commitment fee-avgifter till operativa bolag helt faller utanför mervärdesskattens tillämpningsområdeVero. Avgörandet gäller perioden 23 september 2026 – 31 december 2027 och har ännu inte vunnit laga kraftVero.

Strukturen: A Ab, ett specialföretag utan arbetstagare som inrättats enbart för att ordna finansiering för X-koncernens operativa bolag, beviljades en kreditlimit av en finsk bank som agerade som finansiär och långivare. De operativa bolagen sålde sina kundfordringar till A Ab till nominellt värde, och fordringarna utgjorde säkerhet för A Ab:s upplåning; äganderätten och kreditrisken överfördes till A Ab, kundbetalningarna styrdes till A Ab:s konto och användes för att återbetala finansieringen. Ansvaret för förvaltningen och indrivningen av fordringarna låg kvar hos de operativa bolagen, som debiterade A Ab en skattepliktig förvaltningsavgift — och ett giltigt förvaltningsavtal med dem var en förutsättning för lyftandet av bankens kreditlimit, och dess upphörande var en grund för uppsägning av bankfinansieringen. Banken debiterade A Ab ränta (referensränta plus marginal på det utnyttjade beloppet) och en commitment fee-avgift på den outnyttjade delen, vilka A Ab vidaredebiterade de operativa bolagenVero.

Nämnden fann att det inte fanns något som helst kreditförhållande mellan A Ab och de operativa bolagenVero: det A Ab betalade för fordringarna var vederlag för deras slutliga försäljning, inte ett återbetalningspliktigt lånVero, så ränte- och commitment fee-debiteringarna kunde inte vara ersättning för beviljande av krediterVero. A Ab utförde inte heller mot ersättning transaktioner genom vilka tillgångar överförs eller särskilda och väsentliga funktioner för sådana överföringar utförsVero — så debiteringarna var varken ersättning för transaktioner som gäller fordringar i den mening som avses i artikel 135.1 d i mervärdesskattedirektivetVero eller för betalningsrörelse i den mening som avses i 42 § 1 mom. 4 punkten i mervärdesskattelagenVero. Och eftersom A Ab varken förvaltade eller drev in fordringarnaVero eller befriade de operativa bolagen från indrivningenVero, kunde arrangemanget inte anses vara fråga om factoringverksamhet mot vederlag i unionsdomstolens rättspraxisVero, där förvärvaren tar hand om indrivningen mot ersättning. Att köpa fordringarna till nominellt värde gav A Ab inget vederlag för överlåtelse av kapitalVero; någon tjänst som A Ab gjort för de operativa bolagen, för vilken debiteringarna kunde anses vara en verklig motprestation, kunde inte påvisasVero. Debiteringarna är därför poster som faller utanför mervärdesskattens tillämpningsområdeVero, och ingen mervärdesskatt ska betalas på dem med stöd av 1 § 1 mom. 1 punkten i mervärdesskattelagen.

Rådgivare som driver koncernfinansierings- och fordringsvärdepapperiseringsstrukturer bör notera den tredelade motiveringen — ingen kredit, inga fordringstransaktioner eller betalningsrörelse, ingen factoringVero — och att avgörandet vilar på att A Ab inte utförde någon indrivnings- eller förvaltningstjänst allsVero.

Rättslig grund: KVL:031/2026 (CSN:031/2026), 1 § 1 mom. 1 punkten, 17 §, 18 § 2 mom., 41 § och 42 § i mervärdesskattelagen; rådets direktiv 2006/112/EG artiklarna 2.1 c, 9, 24.1 samt 135.1 b och d.