AG: Tysk återinvesteringsuppskov strider mot kapitalfrihet

Generaladvokat Ćapeta har föreslagit att Tysklands skatteuppskov vid återinvestering strider mot den fria rörligheten för kapital genom att stänga ute företag utan tyskt fast driftställeEuropaEuropa — medan investerare från tredjeland förblir undantagna enligt standstill-klausulen. Hennes förslag till avgörande av den 15 oktober 2026Europa i Case C-410/25Europa (Commission v Germany), ett överträdelseförfarande enligt Article 258 TFEU, föreslår att domstolen ska fastställa att Tyskland har åsidosatt Article 63(1) TFEU och Article 40 i EEA AgreementEuropa; domstolen själv har ännu inte avgjort måletEuropa.

Paragraph 6b i Einkommensteuergesetz (inkomstskattelagen) låter företag dra av en kapitalvinst på mark, byggnader eller fartyg för inlandssjöfart från anskaffningskostnaden för en ersättningstillgång — eller lägga den i en reserv i upp till sex år — och skjuter därmed upp skatten tills ersättningstillgången säljsEuropa. Men Paragraph 6b(4)(2) villkorar förmånen av att den sålda tillgången oavbrutet i sex år har tillhört ett fast driftställe i TysklandEuropa. Icke-residenta företag som endast äger tysk fast egendom beskattas för vinsten enligt Paragraph 49(1)(2)(f)Europa men måste betala omedelbart, utan uppskovEuropa. Domstolen har redan underkänt spegelvillkoret för ersättningstillgången (Paragraph 6b(4)(3)) som ett brott mot etableringsfrihetenEuropa år 2015 (C-591/13); Tysklands lösning — delbetalning över fem år enligt Paragraph 6b(2a) — tillfredsställde kommissionen på den punkten, och detta mål driver vidare det kvarvarande villkoret för den sålda tillgången enligt kapitalfrihetenEuropa.

Förslaget till avgörande finner en restriktionEuropa: att villkora uppskovet med ett tyskt fast driftställe avskräcker icke-residenta från att investera i tyska fastigheter eller återinvestera försäljningslikvider därEuropa, eftersom residenta statistiskt sett oftare har ett sådant. Situationerna är objektivt jämförbara enligt Article 65(1)(a) TFEUEuropa — båda kategorierna betalar tysk bolagsskatt på vinsten från tysk egendomEuropa, och båda behöver flexibilitet vid återinvestering för att anpassa sig till strukturförändringarEuropa — så den residensbaserade skillnaden kan inte undgå Article 63(1) på den grundenEuropa.

Ingen av Tysklands tre rättfärdigandegrunder hållerEuropa. Att främja inhemska investeringar är rent ekonomiskt och kan inte rättfärdiga en kapitalrestriktion; ordningen garanterar inte ens fortsatt tysk verksamhet eller riktar sig till små och medelstora företag. Skattesammanhanget brister i avsaknad av ett direkt samband: uppskovet avser bolagsinkomstskatt medan den påstådda motvikten — befrielse från lokal näringsskatt för icke-residenta — är en annan skatt, och den totala skattebördan kan inte läka en specifik diskriminering. Och den välavvägda fördelningen av beskattningsrätten kräver inte omedelbar beskattningEuropa: liksom i 2015 års dom behåller Tyskland sin rätt att beskatta den tyska vinsten men kan ta ut den senare, till exempel genom delbetalningar med säkerheter, i stället för att kräva betalning i förskottEuropa.

Farfarsklausulen i Article 64(1) räddar ordningen endast gentemot tredjeländerEuropa: Paragraph 6b härrör från 1964, förslaget till avgörande finner att den faller inom ramen för den klausulen, och kommissionen bestrider inte den punkten — men klausulen kan inte åberopas mot investerare från EU/EESEuropa.

Rättslig grund: Articles 63(1), 64(1) och 65 TFEU; Article 40 EEA Agreement; Paragraph 6b EStG; generaladvokatens förslag till avgörande av den 15 oktober 2026 i Case C-410/25; domen av den 16 april 2015 i Case C-591/13Europa.