EU-domstol låter EU-tjänstemäns gåvoskatt stanna i hemstaten trots flytt

Domstolen har fastställt att fiktionen om skatterättsligt hemvist som skyddar EU-tjänstemän omfattar gåvoskattEuropa, och att en tjänsteman behåller skyddet även efter att av personliga skäl ha flyttat till en annan medlemsstat än den där han eller hon arbetarEuropa. I dom av den 15 oktober 2026 i mål C-275/25 (Kolwager) besvarade första avdelningen två frågor från Tysklands Bundesfinanzhof om första meningen i artikel 13 första stycket i protokoll nr 7 om Europeiska unionens privilegier och immunitet.

Tvisten gällde A, som har varit anställd vid Europeiska investeringsbanken sedan 1995, för vilken protokoll nr 7 gäller enligt dess artikel 21. A flyttade från Österrike till Luxemburg vid tillträdet och flyttade senare till Tyskland efter sitt äktenskap 2010 för att bo med sin make eller maka, medan han behöll sin luxemburgska lägenhet. År 2013 mottog han en gåva på 300 000 euro från sin bror, som bor i Österrike. Genom beslut av den 13 april 2017 påförde den tyska skattemyndigheten 56 000 euro i tysk gåvoskatt på överföringen, varvid den behandlade A som havande ett ytterligare skatterättsligt hemvist i Tyskland vid sidan av det österrikiska — en uppfattning som A's administrativa överklagande, avgjort den 1 augusti 2019, anslöt sig till. Finanzgericht Rheinland-Pfalz gav A rätt den 16 september 2021 med motiveringen att orsaken till etablering av bosättning ska bedömas vid tjänstemannens inträde i unionens tjänst, och skattemyndigheten överklagade på rättslig grund.

I den första frågan fastställde domstolen att första meningen i artikel 13 första stycket gäller för gåvoskatt, även om texten endast nämner inkomstskatt, förmögenhetsskatt och arvsskattEuropa. Dessa kategorier är självständiga unionsrättsliga begrepp, inte definierade genom nationell rätt: att överlåta deras räckvidd åt varje medlemsstats klassificeringar skulle splittra den enhetliga skatteregimen och kunna låta regeln gälla eller inte gälla beroende på vilken nationell rätt som levererar definitionen. En gåvoskatt delar de väsentliga kännetecknen för både arvsskatt och inkomstskatt — en vederlagsfri överföring eller den berikning den medför — och i de flesta medlemsstater faller gåvor under det ena eller det andra. Att utesluta gåvor skulle lämna tjänstemän med två skatterättsliga hemvister, låta arvsskatter kringgås genom lindrigt beskattade gåvor i bosättningsstaten och förstöra den enkla, förutsebara skatteposition som gör unionens tjänst attraktiv.

I den andra frågan fastställde domstolen att en tjänsteman som först etablerade bosättning utanför ursprungsstaten för att utföra unionens uppgifter behåller det skatterättsliga hemvistet i ursprungsstaten även efter att av personliga skäl ha flyttat till en annan medlemsstat än den där han eller hon arbetarEuropa. Artikel 13 talar om ett enda fiktivt hemvist, och dess fördelning av beskattningsbefogenheter kan inte bero på tjänstemannens vilja — en punkt som redan fastställdes i domstolens dom från 1993 i X (C-88/92). En flytt för att vara nära familjen eller en bosättning formad av blandningen av yrkesmässiga, ekonomiska och personliga motiv bakom varje val av hem upphäver inte skyddet så länge unionens tjänst fortsätterEuropa; att låta det bero på en bedömning av subjektiva motiv skulle göra regeln osäker. Domstolen erinrade endast om att tjänstemännens val av bosättning fortsatt begränsas av personalregler som kräver bosättning på eller nära tjänstgöringsorten. Tillämpat på A kan Tyskland inte behandla honom som havande ett ytterligare skatterättsligt hemvist där med avseende på gåvoskatt vid sidan av ÖsterrikeEuropa. Rättslig grund: första meningen i artikel 13 första stycket i protokoll nr 7.