KHO: skatt grundad på exakta tulluppgifter är inte uppskattningsbeskattning

Högsta förvaltningsdomstolen (KHO) slår i prejudikatet KHO:2026:75 fast att punktskatt inte har påförts genom uppskattning när Skatteförvaltningen har kunnat fastställa den direkt utifrån exakta uppgifter från Tullen om mängderna och slagen av importerade punktskattepliktiga produkter, trots att den skattskyldige inte lämnat någon skattedeklarationFinlex. Då tillämpas inte den 25-procentiga skatteförhöjningen (veronkorotus) för uppskattad skattFinlex, utan den grundläggande nivån på 10 procent gällerFinlex.

Fallet gällde alkohol- och dryckesförpackningsskatt på ett stort parti alkoholdrycker som påträffats i en paketbil som anlänt från Tallinn till Helsingfors Västra hamnen den 28 maj 2021. Genom beslut av den 17 augusti 2023 påförde Skatteförvaltningen alkohol- och alkoholdrycksskatt på 1 962,02 euro samt dryckesförpackningsskatt på 340,63 euro jämte en 25-procentig förhöjning av skatterna på grund av försummad deklarationsskyldighet. Skatterättelsenämnden avslog kraven den 9 september 2024, men Helsingfors förvaltningsdomstol upphävde genom beslut 3025/2025 av den 12 maj 2025 förhöjningsbesluten delvis och sänkte förhöjningarna till 10 procent av de påförda skatterna. KHO beviljade Rättsbevakningsenheten för skattetagarna besvärstillstånd, avslog besvären och lämnade förvaltningsdomstolens utgång oförändrad.

Den avgörande skillnaden gäller bedömningens två nivåer. Bedömningen enligt 72 § 2 mom. i punktskattelagen (valmisteverotuslaki) avsåg endast produkternas importändamål samt tillräckligheten och trovärdigheten hos utredningen om det — frågan om en del av partiet hade importerats för kommersiellt eller annat näringsändamål. Själva skattebeloppet vilade direkt på en som ostridig ansedd utredning om produkternas mängder och slag, som erhållits vid Tullens inre gränskontroll av fordonet i kombination med hörandet av den skattskyldige. När den information som behövs för att påföra skatten finns tillgänglig i denna form föreligger inte en sådan situation som avses i 43 § i lagen om beskattningsförfarandet för skatter som betalas på eget initiativ där uppgifter från den skattskyldige skulle behövas för att fastställa skatten; i detta fall begärdes inte heller sådana uppgifter av den skattskyldige. Påförandet av skatten har alltså inte skett genom uppskattning på det sätt som avses i 43 §, och det är inte fråga om sådan uppskattningsbeskattning som avses i 38 § 3 mom.

Därför kunde den 25-procentiga förhöjningen av det uppskattade skattebeloppet inte påföras med stöd av 38 § 3 mom. Eftersom inga andra grunder för att avvika från den grundläggande förhöjningsnivån i 38 § 1 mom. hade lagts fram, står sig förvaltningsdomstolens sänkning till 10 procent av de påförda skatterna. En utebliven punktskattedeklaration leder alltjämt till förhöjning enligt 37 §, men 25-procentsnivån kräver en verklig uppskattning; exakta utomstående kvantitetsuppgifter tar bedömningen utanför den.

I fråga om förfarandet anser KHO att förvaltningsdomstolen inte borde ha avgjort den skattskyldiges besvär utan att höra Rättsbevakningsenheten för skattetagarna. Genvägen i 66 § 2 mom. står till buds endast om det skattebelopp som kan ändras på den skattskyldiges yrkande är högst 6 000 euro och ärendet inte är tolkningsbart eller oklart; här gällde avgörandet centralt tolkningen av begreppet uppskattningsbeskattning, ledamöterna i sammansättningen var oeniga och beslutet publicerades i Finlex-databasen. Felet var ett hörandefel för vilket beslutet normalt skulle upphävas och ärendet återförvisas, men eftersom enheten fick framföra sin ståndpunkt inför KHO upphävde KHO inte beslutet och återförvisade inte ärendet på den grunden.

Rättslig grund: lagen om beskattningsförfarandet för skatter som betalas på eget initiativ (768/2016) 38 § 1 och 3 mom. samt 43 § 1 mom. tillämpade tillsammans med 72 § 2 mom. i punktskattelagen om bedömningen av användningsändamålet.