Domstolen kan avslå 40-eurokrav vid missbruk

Borgenärer som har rätt till den fasta ersättningen på 40 euro för försenad betalning i handelstransaktioner kan nekas den när kravet utgör missbruk av EU-rätten, slog EU-domstolen (tredje avdelningen) fast den 1 oktober 2026 i mål C-209/25EuropaEuropa. Avgörandet besvarar distriktsdomstolen för staden Warszawa, som tvivlade på om en borgenär som driver in hundratals föråldrade krav på 40 euro år efter affärsförhållandets slut fortfarande kan åberopa artikel 6.1 i direktiv 2011/7/EU.

Tvisten gällde en polsk matfaktura på 4 874,60 zloty med förfallodag den 3 september 2020 och betalning fem dagar senare, den 8 september 2020. Leverantören Premium Food Kebab sp. z o.o. stämde sin kund Cydonia sp. z o.o. i maj 2023 enbart på det fasta beloppet 40 euro, utan att kräva dröjsmålsränta. De två bolagen hade handlat flera gånger i veckan i fyra år, med tillfälliga försenade betalningar som leverantören aldrig hade drivit in; efter att samtliga andelar i Premium Food Kebab övergått till en ny ägare väckte bolaget hundratals identiska krav på 40 euro mot Cydonia. Den hänskjutande domstolen ansåg kravet oskäligt och stridande mot direktivets syften och frågade om den fick avslå det.

Domstolen svarade att artikel 6.1 inte hindrar en nationell domstol från att avslå ett krav på fast belopp när borgenären genom sitt uppträdande har åsidosatt den allmänna EU-rättsliga principen att EU-rätten inte får åberopas för missbruk eller bedrägeriEuropa, även utan en nationell bestämmelse som tillåter avslag. Missbruk kräver dock ett strikt test. Bevis för missbruk kräver för det första en kombination av objektiva omständigheter där syftet med EU-reglerna trots formellt iakttagande av villkoren i EU-reglerna inte har uppnåttsEuropa, och för det andra ett subjektivt moment som består i avsikten att uppnå en fördel genom EU-reglerna genom att artificiellt skapa villkoren för att uppnå den.

I det konkreta målet gav domstolen den hänskjutande domstolen fasta riktmärken. Ett erkännande av beloppet 40 euro till förmån för borgenären tjänar direktivets mål genom att avskräcka från försenad betalning och trygga borgenären fullständigast möjliga ersättning för dennes egna indrivningskostnader, så att det blotta utövandet av rätten enligt artikel 6.1 inte kan jämställas med artificiellt skapande av villkoren för denEuropa. En borgenär kan inte heller åläggas att kräva dröjsmålsränta tillsammans med det fasta beloppetEuropa: direktivet tillåter uttryckligen att kräva beloppet ensamtEuropa. Och ingen bestämmelse i direktivet underkastar denna rätt en särskild tidsfristEuropa; preskription regleras av nationella processregler med förbehåll för principerna om likvärdighet och effektivitetEuropa.

Avgörande är att ingen av de omständigheter som oroade Warszawa-domstolen — den försumbara femdagarsförseningen, de hundratals parallella kraven, det sedan länge avslutade affärsförhållandet eller leverantörens övertagande av ett ekonomiskt osolidt bolag — i sig är tillräcklig för att fastställa missbrukEuropa. Domstolen bekräftade också att 40 euro ska betalas för varje försenad betalning oavsett det berörda kravets storlek eller förseningens längdEuropa, så att en försumbar försening varken befriar gäldenären eller sänker beloppetEuropa.

Innan missbruk över huvud taget prövas måste den nationella domstolen först kontrollera att rätten bestårEuropa: om betalningen den 8 september 2020 verkligen var försenad betalning i den mening som avses i artikel 2.4, med hänsyn till leverantörens tolerans mot försenad betalning, och om leverantören avstått från rätten, varvid ett avstående är förenligt med direktivet om det avtalats fritt (IOS Finance, C-555/14)Europa.

Rättslig grund: Artikel 6.1 i direktiv 2011/7/EU av den 16 februari 2011 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner.