Resor till arbetsgivarbestämda platser är arbetstid, slår domstolen fast

Domstolen (sjätte avdelningen) fastställde den 22 oktober 2026 i mål C-420/24 att restid — även utanför normal arbetstid — till och från en arbetsgivarbestämd arbetsplats som inte är den fasta eller vanliga, för att utföra uppgifter enligt arbetsgivarens instruktioner, är »arbetstid« enligt artikel 2.1 i direktiv 2003/88/EGEuropa. Domstolen fattade inget materiellt beslut om tillgodoräknande av resor mot övertidströsklarEuropa: Den förklarade den andra frågan — om EU-rätten hindrar den nationella regeln om icke-tillgodoräknande — oantagligEuropa.

Käranden BZ ledde investerings-, storreparations- och katastroftjänsten i Iașis regionala vägdirektorat (CNAIR) med avtalsenlig arbetsplats i Iași. Mellan den 8 och den 15 juni 2021 gjorde han upprepade inspektionsresor till väganläggningar i Suceava, Botoșani och Focșani samt till CNAIR:s huvudkontor i Bukarest — över 1 500 km på åtta dagar på rumänska stats- och länsvägar, där området saknade motorvägar, i ett fordon som arbetsgivaren tillhandahållit (med förare till Bukarest), med hemkomst samma dag utom efter Bukarest, delvis utanför normal arbetstid. CNAIR vägrade att godkänna hans tidrapport och betala de 31,5 timmarna, eftersom resorna ansågs falla utanför hans verksamhet enligt artikel 111 i arbetsrätten. Tribunalul Iași ogillade kravet den 20 juli 2022: Tjänstereseorderns tider ensamma var otillräckliga utan aktivitetsrapport eller körjournal, och det avtalade förfarandet krävde att arbetstagarna först sökte kompenserande vila innan de krävde övertidsersättning. Facket överklagade till Curtea de Apel Iași.

I fråga om upptagande till prövning avvisade domstolen CNAIR:s invändningar: Tolkning av EU-rätten presumeras vara relevant, och lönetvisten kräver först att restidens rättsliga karaktär fastställs. I sak tillämpade domstolen de tre kumulativa rekvisiten i artikel 2.1, som vart och ett ska kontrolleras av den hänskjutande domstolen. För det första verksamhetsutövning: Instruktionerna fastställde destination och researrangemang, med tjänstereseorder och körjournalkontroll, så att resorna var oskiljaktigt förbundna med hans uppgifter. För det andra till arbetsgivarens förfogande: Han kunde varken ändra datum eller destination och förfogade inte fritt över sin tid, ens med förare — arbetets intensitet saknar betydelse. För det tredje i arbete: Sådana resor är oskiljaktigt förbundna med normalt uppgiftsutförande där regelbundna uppdrag, kontroller på byggplatser och möten utanför arbetsplatsen ingår i de avtalsenliga funktionerna, varvid arbetstagaren hålls borta från sin sociala och familjära miljö med litet handlingsutrymme över icke-aktiverad tid. Utanför normal arbetstid ändrar ingenting; direktivet erkänner ingen mellankategori.

Dessa är självständiga unionsbegrepp i direktivets hälso- och säkerhetssyftes tjänst, och artikel 2 tillåter inga undantag. Domstolen följde sin restidsauktoritet STAS-IV (C-110/24 av den 9 oktober 2025) och jouravgörandet Ramavić (C-373/24 av den 30 oktober 2025), citerat analogt, samt det tidigare Federación de Servicios Privados-avgörandet (C-266/14 av den 10 september 2015) om arbetstagare utan fast arbetsplats: En avtalsenlig fast arbetsplats tar inte arbetsgivarbeställda resor ut ur arbetstiden.

Den andra frågan föll på tröskeln: Hänskjutandebeslutet angav ingen anledning till att artikel 6 b-genomsnittstiden eller stadgans artikel 31.2 var relevantaEuropa, såsom krävs enligt artikel 94 c i rättegångsreglerna. Domen kan därför inte åberopas för tillgodoräknande av resor i 48-timmarsgenomsnittet eller för stadgeb baserade löneanspråkEuropa. För arbetsgivare som sänder inspektörer, tekniker eller kundplacerad personal bort från den avtalsenliga arbetsplatsen kvalificerar sådana arbetsgivarstyrda resor som arbetstidEuropa och utlöser direktivets skydd, oavsett interna förfaranden om kompenserande vila förstEuropa; tjänstereseorder, arbetsgivartransport och körjournalkontroll pekar alla mot kvalificering, medan lön fortsatt regleras av nationell rättEuropa. Rättslig grund: Artikel 2.1 i direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003; frågan om artikel 6 b och stadgans artikel 31.2 förklarades oantagligEuropa.