Domstolen begränsar gammalt upplysningsdirektiv till informationsrätter

Domstolen har avgjort att skyddet för rättigheter i det tidigare arbetsgivarupplysningsdirektivet 91/533/EEG endast omfattar rättigheter som följer av själva direktivet, såsom rätten att få den skriftliga redogörelsen för anställningsvillkor, och inte materiella rättigheter enligt avtalet eller anställningsförhållandet såsom lön eller pensionsavgifterEuropa.

Domen besvarar ett förhandsavgörande från distriktsdomstolen i Neapel i en tvist mellan en arbetstagare, LW, och Trenitalia SpA och det nationella socialförsäkringsinstitutet (INPS). LW ställdes i maj 2003 till Trenitalias förfogande genom en bemanningsföretag. Genom dom den 31 oktober 2018 fann hovrätten i Neapel att uthyrningen var olaglig och fastställde ett anställningsförhållande med Trenitalia från maj 2003; Trenitalia anställde LW med verkan från den 1 juli 2019 och dömdes separat att betala LW 110 308,13 euro i löneskulder. Trenitalia betalade därefter socialförsäkringsavgifter till INPS för januari 2016 till juni 2019, men inget för maj 2003 till december 2015 med motiveringen att INPS ansåg dessa avgifter preskriberade enligt den femåriga preskriptionen i artikel 3.9 i lag nr 335/95.

LW stämde i första hand för betalning av de saknade avgifterna, i andra hand för en livränta enligt artikel 13 i lag nr 1338/62 och i ytterligare andra hand för skadestånd enligt artikel 2116 i civillagen. Den hänskjutande domstolen ställde fem frågor om räckvidden av artikel 8, uppskjuten lön och tillgängliga rättsmedel.

Domstolen besvarar endast den första frågan och finner ingen anledning att besvara resten. Artikel 8.1 kräver att medlemsstaterna ger varje arbetstagare som anser sig kränkt genom underlåtenhet att fullgöra skyldigheterna i direktivet tillgång till domstolsprövning. Läst som helhet säkerställer denna formulering de rättigheter arbetstagarna har kraft av arbetsgivarens informationsskyldigheter, inte rättigheterna enligt deras avtal eller anställningsförhållande: underrättelse om de väsentliga förhållandena enligt artikel 2, genom ett av artikel 3-dokumenten och inom dess frister, upplysningar till utstationerade arbetstagare enligt artikel 4 och underrättelse om ändringar enligt artikel 5Europa.

Artikel 2.2 räknar upp väsentliga förhållanden, varav några i sig är rättigheter, men direktivet behandlar dem endast som upplysningar som ska vidarebefordras. Rättsgrunden för dessa materiella rättigheter ligger i andra EU- eller nationella instrument, däribland kollektivavtal, vilket artikel 2.3 bekräftar genom att tillåta hänvisningar till lagar och avtal för flera punkter. En kränkning av dessa materiella rättigheter är därför inte i sig relevant för bedömningen av direktivets efterlevnad, som endast ålägger en informationsskyldighet.

Direktivets syfte bekräftar detta: andra och sjunde skälen underkastar anställningsförhållanden formkrav för att skydda arbetstagarna mot möjliga kränkningar och skapa öppenhet på arbetsmarknaden genom att upplysa dem om de väsentliga delarna i deras förhållande. Denna öppenhet skyddar indirekt de materiella rättigheterna genom att göra arbetstagarna medvetna om dem, men direktivet ålägger inte i sig medlemsstaterna att säkerställa dessa rättigheter.

Det operativa svaret är därför att artikel 8.1 endast omfattar rättigheter som följer av direktivet, såsom rätten att få ett av de dokument som räknas upp i artikel 3, och inte avtals- eller anställningsrättigheter som arbetsgivaren ska upplysa arbetstagaren om enligt artikel 2Europa. Domstolen förklarar framställningen upptagbar och avvisar invändningar om att tvisten är rent intern eller omotiverad, eftersom dessa argument rör sakfrågan snarare än upptagbarheten.

Rättslig grund: artiklarna 2, 3 och 8.1 i rådets direktiv 91/533/EEG av den 14 oktober 1991 om arbetsgivarens skyldighet att upplysa arbetstagaren om de villkor som är tillämpliga på anställningsavtalet eller anställningsförhållandet.