EU-domstolen: dubbelkontraktlärare har rätt till semesterlön för båda kontrakten

Den 8 oktober 2026 meddelade EU-domstolen (första avdelningen) dom i mål C-706/23Europa, en rumänsk begäran om förhandsavgörande från Curtea de Apel Iaşi i en tvist mellan Şcoala gimnazială »Mihai Eminescu« Vaslui och Vasluis lärarfackförening som företrädde 14 anställda (KM m.fl.). Mellan 2019 och 2022 hade de anställda heltidslärarkontrakt på obestämd tidEuropa vid sidan av deltidsbestämda kontrakt med timlönEuropa, ingångna från september till juni varje läsår för att täcka lediga tjänster. Semesterersättning och måltidsbidrag beräknades uteslutande på heltids-»grundtjänstkontraktet«Europa utan hänsyn till timkontraktets inkomster; personalen fick mellan 27 och 62 semesterdagar under perioden.

Om semesterersättning slår domstolen fast att artikel 7.1 i direktiv 2003/88, läst i ljuset av artikel 31.2 i stadgan, utesluter att bortse från det andra kontraktetEuropa. Betald semester har två sidor — själva vilan och betalningen — och arbetstagare ska få sin normala lön under semestern, beräknad utifrån faktiska arbetsperioder, så att semestern ekonomiskt kan jämföras med arbetstid. Beloppet för minst fyraveckorsminimumet får inte understiga den genomsnittliga normala lönen under faktiskt arbete; en längre nationell rätt kan inte kompensera underbetalning av minimiperioden, och lägre semesterersättning avskräcker från att ta semester. Att timavlönad undervisning kompletterar ett tillsvidarekontrakt ändrar inte artikel 7-analysenEuropa.

Samma resultat följer av punkt 4.1 i både deltidsramavtalet (direktiv 97/81) och visstidsramavtalet (direktiv 1999/70)EuropaEuropa: semesterersättning är ett »anställningsvillkor« som omfattar lönedelar, och samtidig ackumulering av två kontrakt är inte utesluten från något av ramavtalen — uteslutning skulle otillbörligt inskränka diskrimineringsskyddet. Timkontraktspersonalen omfattas av båda ramavtalens personkrets, utför arbete identiskt med innehavarna av de lediga tjänsterna och är därmed jämförbara med heltidsfastanställda och utsätts för mindre förmånlig behandling när det andra kontraktets inkomst utesluts. Motiveringen med undervisningskontinuitet håller inte: att bortse från det andra kontraktets timmar och lön saknar samband med detta mål, och en generell lagregel är inte en objektiv grund utan precisa, konkreta, nödvändiga faktorer.

Om måltidsbidraget enligt artikel 18 i ramlag nr 153/2017 — månatligen en tolftedel av två lägsta grundlöner, proportionerligt efter föregående månads faktiska arbetstid upp till 30 % av grundlönerna — slår domstolen fast att det är löneinkomst och därmed ett anställningsvillkorEuropa, så att beviljande endast på grundkontraktets timmar och uteslutning från semesterersättningen också strider mot punkt 4.1 i båda ramavtalen och artikel 7.1EuropaEuropa. Motiveringen med balanserad kost håller inte, eftersom bidraget betalas som lön oavsett faktiska matkostnader och tak via grundkontraktet tillämpar pro rata temporis fel.

Rättslig grund: artikel 7.1 i direktiv 2003/88/EG, artikel 31.2 i stadgan, punkt 4.1 i deltidsramavtalet (direktiv 97/81/EG) och punkt 4.1 i visstidsramavtalet (direktiv 1999/70/EG).